Desolation Row

Jag blir så dyster, när jag ser hur folk åldras. Jag kollade på teve, Donovan var med. Det var massor av video-klipp från 60-talet, han var snygg och satt och spelade gitarr vid havet, sjöng fint. Sedan så bryter de av med en liten kort intervju som är från 2007. Inte alls samma svartbrunmustiga hårfärg, inte samma lockiga hår. Nu har han beiget hår. Grå-beiget-diskvattenfärg. Volymen på håret är en helt annan, liksom mera pudel-lockigt. Rökrynkor i ansiktet. Han säger "jag är ju i alla fall inte överviktigt, samma hår har jag också" och han har inte alls likadan frisyr, inte ALLS.

Det är inte bara så med Donovan, även Bob Dylan. Käre Bob, han var skitsnygg för kanske 4o år sedan, lite gänglig, prickiga stjortor, krum rygg, finfint lockigt hår, lite mystisk. Nu så ser han ut som vilken gubbe som helst. Fan, varföööööör är det så här? Jag vet att jag är dum och ologisk, men varföööör? I I'm Not There så gör Kate Blanchett som spelar Dylan en grej men handen, han liksom snyter sej med tummen, snyter sej med den nedre delen av tummen och jag vet inte om han gör så i verkligheten men det är otroligt häftigt och snyggt. O, käre Robert Zimmerman, du är så frånvarande på ett mystiskt och snyggt sätt. Jag älskar Bob. 60-tals-Bob. Inte gubb-Bob. Äh, jag vet ju att det är samma person, att jag är naiv och så, men jag kan inte rå för det. Jag säger eller skriver aldrig älskar, jag tjatar inte ut det. JAG ÄLSKAR BOB DYLAN. Men nu gör jag det.